Goda intentioner i regeringens nya digitaliseringsstrategi

Så kom den äntligen, Peter Erikssons och regeringens digitaliseringsstrategi ”För ett hållbart digitaliserat Sverige”. Och vi konstaterar att det är mycket positivt att regeringen slår fast det i vår mening enda tänkbara; en fortsatt ambition att Sverige ska vara bäst i världen på att tillvarata digitaliseringens möjligheter. Allting annat hade varit att abdikera från framtiden. Också att detta mål brutits ned i fem mer uppföljningsbara delområden är bra, delmålen ringar på ett övergripande plan väl in de områden som är helt centrala för att framgångsrikt öka takten i digitaliseringen av Sverige.

Det är också positivt att regeringen i sin nya strategi slår fast att Sverige behöver ett tydligare statligt ledarskap och ett högre tempo i denna förändring, men här finner vi även anledning till oro. Kommer den föreslagna strukturen ha kraft, mandat och muskler att åstadkomma verklig förändring? Att exempelvis ena det kommunala självstyret i en och samma riktning kräver styrka. Finns det någon som har den styrkan och mandat att bestämma?

Det av Eriksson utsedda digitaliseringsrådet ska bidra till samordning och genomförande ”i den mån sådana ärenden inte hör till något annat departement än Näringsdepartementet”,  vilket är en liten men betydande friskrivning när det gäller möjligheten att lyckas driva igenom politik som spänner över alla politikområden och departement. Kanske finns här en bredare tanke bakom kulisserna, men att det i strategin saknas ett tydligt utpekat mandat över frågorna borgar inte för någon större förändring.

Det andra området som väcker viss oro rör hur vi ska ta vara på den möjlighet som ligger för handen. Digitalisering och transformation bygger på innovation. Centrala rättsområden för detta är integritet, immaterialrätt och säkerhet. Dessa områden är inte bara problem, utan också möjligheter. Rätt tänkt kan rätt politik stärka vår förmåga att innovera och vässa Sveriges konkurrenskraft. Och därmed, i förlängningen, föra Sverige framåt.

Dessa tre rättsområden är med andra ord i allra högsta grad näringspolitiska. Detta måste framgå tydligt. Vi saknar dock detta i strategin. Med mindre än att frågorna flyttas till andra departement borde andra lösningar övervägas; varför inte en digital chefsekonom på justitiedepartementet?

Trots en bra och framåtlutad ansats och ambition väcker den visionära tonen i strategin frågor: Var är de konkreta förslagen, vem bestämmer, var är de mätbara och uppföljningsbara målen och var är resurserna? Och om de kommer framöver – när?