silfverstolpen

Från reservoarpenna till silfverblogg. Ett yrkesliv i retrospektiv.

· · ·
Av Gästbloggare, 02 Jun 2016

Idag är min första dag som pensionär efter ett långt yrkesliv. Januari 1975 fick jag mitt allra första tillsvidarejobb efter studierna. Inte kunde jag tro att utvecklingen skulle gå så snabbt. En av mina tydliga bilder av arbetslivet var hur pappa, som bolagsjurist, satt i sitt arbetsrum och dikterade. Nytt stycke, komma eller punkt hördes med ojämna mellanrum.

På mitt andra jobb arkiverade vi genom att för hand numrera dokument och sätta in i ett antal olika pärmar. Inga skrev rent våra, i vart fall mina kråkfötter, innan de kunde undertecknas av ansvariga. Från vaktmästeriet kändes doften av tryckfärg när Väinö hanterade den stora stencilapparaten. Det röda lacket som kunde underlätta vissa ändringar finns tydligt i mitt minne.

Karriären gick vidare, på nästa arbetsplats blinkade två röda knappar av fem om växeln sökte mig när jag inte var på plats. Den första snabbtelefonen kom in i mitt liv och jag kunde lätt fråga kollegor på andra våningsplan om vi skulle äta lunch tillsammans.

Efter många år började datorerna göra sitt intrång. Men bara för assistenterna, eller sekreterare som fortfarande var benämningen. Däremot rekommenderades vi andra att efter arbetstid lägga patienser på datorn så vår ”rädsla för att trycka på fel knapp skulle försvinna”. Obegripligt i dagens värd men ändå var det första hälften på 80-talet.

Under den här perioden var jag med i ett testförsök för mobila personsökare. Det skulle pipa och skulle jag kunna se vilket telefonnummer som ringde. Typiskt nog var det just denna vecka inte så många samtal.

Nästa jobb – efter visst tjat fick jag tillgång till en dator men den stod i paushörnan och allt måste godkännas av sekreteraren innan jag fick skicka iväg. Inte tillräckligt mogen för att hantera fonter, rubriksättning och vad det nu kunde ha varit.

Men det kom nya jobb och plötsligt i början på 90-talet så var det självklart att jag skulle ha en dator. Kändes som jag äntligen höll på att bli vuxen, vid dryga 40 år!

Sen dess har utvecklingen gått rasande fort. Borta är sekreterare och stora kontorsrum och stencilapparater. Datorerna ryms nästan i en handväska. Borta är pärmen med overheadbilder som släpades till varje utbildning som skulle hållas. Nu är det datorn eller ett minne som fyller ryggsäcken och så mycket enklare att ändra jämfört med de gamla OH-bilderna. Ibland undrar jag om dagens ungdomar vet vad begreppet ombudsmannarespirator var för något…

Borta är också ljudet av modemet. Kommer min dotter eller generationen efter att komma ihåg det? Kommer de förstå vilken frihetskänsla modemet gav? Det gick faktiskt att sitta hemma och arbeta när dottern var sjuk.

Nu lämnar jag ett yrkesliv där så mycket har förändrats, inte minst till följd av digitaliseringen. Men är det till det bättre? Finns det egentligen något trevligare än att få ett brev skrivet på ett vattenstämplat papper med reservoarpenna? Mina pennor har följt mig genom livet och dem överger jag inte.

Men jo, visst är det praktiskt att kunna kommunicera via telefon på annat sätt än genom tal. Visst är det härligt att inte behöva göra om allt i ett dokument, utan bara det som är fel (kanske betyder det å andra sidan att jag blir mer slarvig när jag skriver?).

Visst är det härligt att vara mitt i nuet genom Twitter eller att kunna följa utvecklingen i oroliga delar av vår värd genom den sekundsnabba rapportering som media står för. Men samtidigt härligt att äta en lång frukost och sitta och läsa dagens (pappers)tidning med fördjupade reportage om exempelvis kultur.

Drygt 40 år har mitt yrkesliv varat. Vad kommer att hända under de minst 40 år som min dotter kommer att arbeta? Tanken svindlar, och svaret har jag i vart fall ingen aning om. Tills vidare får jag grubbla på vad pappa, vid sin diktafon, skulle ha sagt om han visste att dottern som pensionär är ute i cyberrymden och både kommenterar dagens händelser via Twitter och kultur via sin blogg.

Han skulle säkert lika lite som jag förstå hur det egentligen hänger ihop och fungerar. Men jag tror också att han skulle ha övervunnit rädslan att trycka på fel knapp.

silfverstolpenprofil

 

 

Marie Silfverstolpe

Tidigare Näringspolitisk expert på Almega

Följ Marie på bloggen silfverbloggen.se !