forumvalfard

Forum för välfärdsteknologi – samverkan för bättre vård och omsorg

I tio år skulle det hända.

”I varje möjlighet ligger ett hinder ” sa Guy Lööf, politiskt sakkunnig hos barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér, vid vårt seminarie ”Forum för välfärdsteknologi – samverkan för bättre vård och omsorg” i Almedalen häromdagen. Han kommenterade den debatt som föregick hans avslutande sammanfattning. Jag vet inte om han omedvetet kastade om ordningen eller är pessimist (fast det tror jag inte) i den aktuella frågan – ”optimisten ser en möjlighet i varje problem; pessimisten ser ett problem i varje möjlighet” torde vara utsprunget.

Men han hade väldigt rätt. Välfärdsteknologin och en fungerande integration mellan hälso-, frisk- och sjukvård, omsorg och hemtjänst är en möjlighet som skulle ge brukare, personal, politiker och leverantörer stora fördelar, men det finns ett problem: Det börjar bli bråttom!

Och det händer inget konkret, trots alla vackra ord. Nåja, kanske en överdrift, men alla som diskuterar området instämmer i att det går alldeles för långsamt. Sedan 2005 (se några, av många, exempel i länkarna) har det pågått utredningsarbete, tagits fram strategier, gjorts uttalanden, analyserats problem, skapats myndigheter, arrangerats konferenser och seminarier, väckts förväntningar, skapats frustrationer. ”Det börjar bli bråttom nu; medborgarna är otåliga” inledde moderatorn vid seminariet. Varför händer så litet?

Jag tror det finns flera skäl, låt mig nämna några:

  • Man har börjat med teknik, inte verksamhetsutveckling.
  • Man har inte insett behovet av infrastruktur, att arbeta med standardisering, att utveckla affärsmodeller, samordning den legala utvecklingen med verksamhetsutvecklingen, fokusera säkerhet och integritetsproblematiken, behovet av utbildning och kompetensutveckling med mera.
  • Man har splittrat ansvaret mellan Socialstyrelsen, eHälsomyndigheten, Myndigheten för delaktighet, SKL, 290 kommuner med medianstorlek 15000 invånare samt 21 landsting; allt medan landets politiska ledning, också den splittrad (äldreminister, sjukvårdsminister, IT-minister, civilminister med bl.a. förvaltningspolitiken) inte engagerar sig särdeles synligt[1]
  • Man har inte stimulerat en nödvändig samverkan. Leverantörer, personalorganisationer och privata vård- och omsorgsföretag har till stor del hållits utanför i processen.
  • Man har inte formulerat tydligt och rimligt mätbart mål.
  • Man har dramatiskt underfinansierat förändringsprocessen. Vård och omsorg lägger 2 %, möjligen 3 %, av sin omsättning på IT-relaterade frågor. När Skatteverket digitaliserade deklarationsprocessen lades 20 %; offentlig förvaltning generellt lägger 6 %, bank och försäkring 10-30 %.
  • Man saknar, kanske som en sammanfattning av alla ovanstående punkter, en ”digital ambition”.

Vem är ”man”?

Det går dessvärre, ledsen att behöva säga det, inte att tycka annat än att det är den politiska ledningen i regering, riksdag och SKL. Jo, de vill väl. SKL har skapat en organisation som nog är bra; de stora kommunerna försöker (var och en för sig, ofta). SLL har vaknat till liv. Men det avgörande engagemanget, den regelbundna uppföljningen (när skatteverket digitaliserade så var det på Gd:s ledningsmöten en stående punkt där inte man inte bara informerade utan beslöt åtgärder, följde upp restlistor, ordnade finansiering mm), markeringen att ”detta är f-n i mig viktigt”, saknas.

Det finns inte så sällan en beröringsskräck med näringslivet. Eller varför föreslås inte i ”Nästa fas i eHälsoarbetet” att leverantörer skall ingå i den tänkta samordningsgruppen (som dock eHälsomyndigheten enligt uppgift ifrågasätter värdet av, märkligt nog – men det kanske bara är ett elakt rykte)? Leverantörer har många värdefulla erfarenheter, också från misslyckade projekt, som man gärna delar med sig av, som Håkan Petersson, Cap Gemini, påpekade i Almedalen.

Som jag ser det finns (minst) fyra strategiska utmaningar för samhället inom detta område:

  1. Definiera mål för morgondagens vård och omsorgsverksamhet.
  2. Åstadkomma integrationen mellan vård (hälso-, frisk-, sjuk-) och omsorg (inkl hemtjänst). ”Det räcker inte med att säga tulipanaros, man måste göra den också”.
  3. Rekrytera och behålla personal (inklusive att hantera de språkproblem som kommer).
  4. Möjliggöra vård i hemmet.

Utmaningarna inkluderar juridik, teknik, attityder (hos brukare, personal och beslutsfattare), organisation, verksamhetsprocesser, utbildning. Som det summerades vid seminariet om ”Forum för välfärdsteknologi”, det är många ämnen att ta tag i, i arbetsgrupper inom ett sådant forum, exempelvis:

  • Samhällets och individens behov av integritet
  • Upphandlingsfrågor
  • Organisation – vem gör vad, ansvar hos myndigheterna/landsting/kommuner
  • Tekniska standarder
  • Säkerställa infrastrukturen
  • Utbildningsbehov
  • Finansiering och affärsmodeller
  • Katalog över existerande tjänster med referenser
  • Kommunikation och information

Och kan man mobilisera alla involverade, så blir det billigare, snabbare och bättre.

”Hur får vi det att hända?” frågades på ett annat seminarium i ämnet i år. Det blev en lång tystnad från panelen.

Jag är övertygad om att det behövs en samverkan, som inte bara är en trevlig stund för intressanta diskussioner, utan som är organiserad med ett litet kansli, med deltagande på hög nivå för att få beslutskompetens, med arbetsgrupper där alla deltar på egen bekostnad och för det gemensammas bästa, med en tydlig extern kommunikation och information. Något som tar inspiration från det lyckade Bredbandsforum som Näringsdepartementet driver. Ett forum för eHälsa och välfärdsteknologi.

(Se seminariet i efterhand här)

[1] OK, Wikström talade på ett annat seminarium om eHälsa för en mer jämlik vård. Nästan samtidigt avvisade dock hans statssekreterare alla förväntningar på att staten skulle göra synbara satsningar inom eHälsoområdet; det var 21 landstings och 290 kommuners ansvar.