Foto: Vitalis

Foto: Vitalis

eHälsa, välfärdsteknologi och framtid på Vitalis

· · ·
Av Mikael von Otter, 24 Apr 2015

Strax före 1970 invigde Stockholms Läns Landsting sitt nya system. MIDAS hette det, Medicinskt Informationssystem DAnderyds Sjukhus, för där låg datacentralen eller ADB-avdelningen, som det hette.

I brist på programvaror, men med tillgång till pengar (det var strax efter ”rekordåren”!) och två alldeles nyannonserade datorer av märket Univac 494 med för dåtiden häpnadsväckande prestanda, så hade SLL bekostat utveckling av ett eget programmeringsspråk, också benämnt MIDAS; inhandlat bildskärmar som anslöts från de 4-5 stora sjukhusen med den hisnande hastigheten av som mest 9,6 kbps; utvecklat system för bokning, kemlab, inskrivning, vårdplanering mm; och kört igång driften. Gick det så gick det; blev det avbrott så fick användarna ha förståelse för att något så avancerat som databehandling i realtid inte var 100 % pålitligt. Det var dåtidens eHälsa, fast ingen då använde det begreppet.

Åren gick, pengarna tog slut, datorerna blev omoderna (och litet väl sårbara; de klarade inte stötar från statisk elektricitet till exempel), användarna protesterade. Det blev servrar, standardprogram, ADB blev IT. Överflöd av programvaror, men brist på pengar. Dåtidens rumsstora datorer hade mindre kraft än dagens enklaste mobiler. Vi fick eHälsa.

Ibland tycker vi att det går fruktansvärt långsamt med implementering. Välfärdsteknologin finns, hur svårt kan det vara? Det kan vara nyttigt att betänka att det trots allt tagit upp emot 50 år att komma dit vi kommit idag. Så varför tar det tid?

För att det inte bara handlar om teknik, numera nästan i allt mindre omfattning. Det handlar om att förändra verksamheter. Ny teknik möjliggör så mycket, men inte i sig utan genom att användas i verksamheter. Det behövs en tillvänjning.

Vitalismässan hade Mats Rundqvist, Västerås, en tankeväckande bild som visar hur attityden till hjälpmedel går från negativism via skepticism till självklarhet. Den kan ses på två sätt: varför är det så stort motstånd inledningsvis? Eller: successivt accepteras tekniska hjälpmedel, det handlar om att vänja sig, att inse nyttan, att förstå att de inte är ett hot.

Problemet är att vi inte har så mycket tid. Behoven ökar, personal saknas, som påpekades av Patrik Sundström, SKL. Vi måste tillvarata alla sätt som finns för att underlätta vården och omsorgen, utan att det innebär försämringar för brukarna – tvärsom.

På Vitalis talades det om synen på robotar, hur de av många ses som otänkbara i omsorgen. Men hur brukarna ser dem som förbättringar: att få duscha utan främmande människors deltagande, att få äta mat i den takt man själv vill. Eller synen på andra hjälpmedel: att med GPS känna trygghet, inte övervakning; att med kamera slippa bli väckt på natten. Vi måste inse att tekniken inte är ett hot, om vi ser på den, och använder den, med brukarnas ögon!

Vi har inte mycket tid. För det sker samtidigt dramatiska förändringar. Den första digitala (virtuella) vårdcentralen har haft premiär; olika appar och prylar övervakar alltmer av vårt (väl)befinnande. De kommersiella krafterna är stora, på gott och ont. Kairos Future hade gjort en spaning tio år fram i tiden som var tankeväckande. HP och andra visade teknik med 3D-vinkling.

Om det tog 50 år från MIDAS till idag, så tar det högst tio år tills vi har digitaliserat vården, vi har 3D-verktyg som dramatiskt förändrar sättet att ge vård, vi har hjälpmedel som vi idag ser på med skepsis men inom kort kommer att vara helt självklara.

Om vi bara inser att vi a) måste bejaka förändringar; b) måste använda sunt förnuft; c) måste se med brukarnas ögon; d) måste samverka! Vårdgivare, leverantörer, lagstiftare med flera – tillsammans!