Varför är det trögt för välfärdsteknologin?

·
Av Mikael von Otter, 27 Jan 2015

På den nyligen avslutade mässan om Välfärdsteknologi var det ett stort antal seminarier och debatter. Återkommande, ständigt, var den helt korrekta uppfattningen att det går alldeles för långsamt.

Det kan finnas många skäl till detta. Att få fart på digitaliseringen av eHälsa visar sig vara ett oerhört åtagande, som jag bloggat om tidigare. Det handlar också om lagstiftning – visste du till exempel att det är fullt tillåtet, till och med normalt beteende, att personal går in till en dement åldring på natten för att se om denne ligger i sin säng, med påföljd att personen vaknar, men att lagen förbjuder(!) användning av ett litet elektroniskt chip som man lägger under madrassen, och som markerar om personen lämnar sin säng nattetid? För att exemplifiera ett hinder av många.

Idag läste jag i ComputerSweden om IBMs bekymmer för framtiden. Man har ett enormt arbete framför sig med att förändra sin verksamhet. Journalisten skriver om detta: ”IBM:s problem är inte att det saknas kompetens eller marknadsnärvaro, utan att det är svårt att ändra attityder, sortiment och processer för ett företag med, åtminstone i dagsläget, drygt 400 000 anställda.”

Så är det, förstås, och ingen ifrågasätter väl det.

Men varför är vi då så förundrade över att det tar tid att förändra vård och omsorg? Det handlar ju också om hundratusentals anställda hos 290 + 21 huvudmän, som arbetar i en verksamhet som inte (till skillnad från IBM) har rimligt gott om pengar och resurser, och som traditionellt drivs av krav på medmänsklighet, empati och närvaro, snarare än på effektivisering och rationalisering.

Jag tror att det finns mängder av skäl till trögheten i förändringsarbetet i vård och omsorg, där många parter inklusive IT-branschen är delaktig. Läs mer om det i mitt föregående blogginlägg. Men jag tror också att en grundläggande problematik ligger i ”att det är svårt att ändra attityder, sortiment och processer för … [ en verksamhet] med, åtminstone i dagsläget, … [hundratusentals] anställda”. Och detta måste huvudmännen och den offentliga sektorn förhålla sig till, mer offensivt och med mer resurser, än idag.