Seminarium MVT2015

Jörgen Sandström, Malin Frenning, Sara Andersson, David Hjälmgården, Per Fröling, Mikael Von Otter, Hans Andersson.

Välfärdens krav på digital infrastruktur

· · · · · ·
Av Mikael von Otter, 23 Jan 2015

En av viktigaste frågorna i Sverige idag är hur samhället ska kunna ge en bra välfärd för skola, vård och omsorg. Det finns flera skäl att fundera över detta: flera hundra tusen nya medarbetare behöver rekryteras (yrken som idag inte tillhör de mest eftertraktade); antalet äldre (liksom ungdomar i skolåldern) ökar starkt, och därmed efterfrågan på välfärdstjänster; ekonomiskt innebär det enligt SKLs beräkningar att skatten måste höjas med 13 % om man inte finner sätt att effektivisera inom de aktuella sektorerna. Vi vet också att det finns många goda skäl för att brukare av välfärdstjänsterna i allt större omfattning bör kunna bo kvar i hemmet, och få sin tillsyn där.

Därför har välfärdsteknologin blivit alltmer intressant, vilket också deltagandet på den första mässan kring detta som genomfördes i veckan visade. Men det är inte alldeles lätt att införa välfärdsteknologin. Det är frågor som rör kultur, kompetens, processer, ledarskap och förändringsarbete, integritet, säkerhet, lagstiftning, affärsmodeller som måste hanteras. Och de måste ses i ett sammanhang – om någon av dessa inte anpassas så förhindras och/eller fördyras välfärdsteknologins användning helt eller delvis.

En viktig förutsättning är den digitala infrastrukturen. Idag är det ändå ganska ”triviala” tjänster (nattkamera, robotar för vissa ändamål mm) vi talar om. Men det sker snabbt en avancerad utveckling. 2014 års julklapp, aktivitetsarmbandet, ger en försmak på hur man genom regelbunden mätning kan följa individens tillstånd. Vi kommer att se sensorer för hjärtat och andra kroppsfunktioner, tandborstar för tandstatusuppföljning, kommunikation för det sociala umgänget, livsviktiga apparater (såsom respiratorer) i hemmen, larmtjänster, tjänster för rehabiliteringsstöd, telemedicin för möten med läkare eller andra, etc etc. Och de flesta av dessa ska kommunicera med omvärlden (sjukhus, hemtjänst m fl).

Med andra ord: den digitala infrastrukturen blir allt mer samhällskritisk. Kraven på tillgång i alla hem, på support, på snabba reparationer, på rutiner för att kunna prioritera de verkligt livsviktiga tjänsterna och deras brukare först och omedelbart, för leverans och installation, för uppdateringar, ökar snabbt, samtidigt som det inte är alldeles klart vem som står för vad: brukare, operatör, kommun, leverantör, vårdpersonal, anhöriga etc. Vem betalar, vem ska åtgärda? Hur ser processerna ut, vem ansvarar i de olika momenten?

Vad ska regleras, vad ska marknaden få utrymme att utveckla, vilket behov av samverkan finns, vilka krav på 24/7 kommer att finnas, vem ska finansiera (framför allt för brukare i glesbygd)?

Behöver man inte nu påbörja ett arbete med dessa frågor, där alla berörda parter deltar? De verkliga testerna på om vi har en tillräcklig digital infrastruktur, i vid bemärkelse (dvs med support, robusthet etc), kommer inom några år, och om 5-10 år kommer samhället att var beroende av detta.

Kring detta diskuterades det vid seminariet ”Välfärdens krav på den digitala infrastrukturen” under den nämnda mässan, med deltagande från PTS, TeliaSonera, stadsnät, kommun, SKL, IT&Telekomföretagen och anhöriga. Det var en intressant diskussion, där olika perspektiv bröts mot varandra, men det fanns en enighet kring att man måste samverka och komma överens om hur process och ansvar ser ut. Men idag finns inget tydligt sådant forum, och – dessvärre – ett svagt politiskt intresse (eller snarare avsaknad av förståelse).

Därför finns det all anledning att återkomma till:

  • Vilka krav ställer välfärden, konkret, på den digitala infrastrukturen?
  • Har vi tillräckligt tydliga processer och ansvarsfördelning?
  • Vet vi hur det ska finansieras?
  • Är vi klara i så god tid att inte effektiviseringen av välfärden försvåras?

Läs gärna PTS blogg där Sara Andersson också kommenterat detta!