Bra om IT i vården ministern. Men…

· · · · · · ·
Av Mikael von Otter, 10 Nov 2014

Som skribenten i SvD redan i ingressen konstaterar var Gabriel Wikström en överraskning som sjukvårdsminister. Inte minst genom sin ålder (29) och brist på erfarenhet från detta tunga politikområde. Desto mer positivt överraskad blev jag av intervjun med honom; Han förefaller inse var ansvaret för att det som ska ske faktiskt sker bör ligga (landsting, SKL). Och han konstaterar att ”verktyget är att storsatsa på e-hälsa och att digitalisera vården”. Han har också intressanta tankar kring varför det går lusigt i Sverige med e-hälsa.

Wikström pekar här på den starka betoningen på den personliga integriteten, och konstaterar att ”vi måste jobba hårdare för att hitta lösningar”; att telekom och bankerna har lyckats, ”då borde även sjukvården klara av det”.

Han har också funderingar kring den höga IT-kompetensen i Sverige, och att en konsekvens av den kanske är att den bygger in ”en tröghet där man premierar driftsäkerhet och låga underhållskostnader”. ”En nationell IT-miljard kan absolut vara en bra idé”, säger han. Något som debatterades redan 2011, återkom 2013 i debatten, och senast nu i våras. Är det dags nu?? Jag måste erkänna att den inledningsvis nämnda bristen på erfarenhet kanske yppar sig just här. Är det verkligen troligt att finansdepartementet släpper till denna miljard? Men låt oss hoppas! Onekligen finns ett stort behov av mer resurser för IT i vården.

För, som det konstaterades i Läkartidningen nyligen, så är bristen på medel rejäl. Landstingen avsätter 3 % i snitt (vissa uppger t.o.m. ännu lägre siffror) av sin omsättning på IT. Vården är informationsintensiv, har höga krav på tillgänglighet och integritet som måste skyddas. Precis som i bankvärlden! Där avsätts 20-30 % av omsättningen på IT. Nå, i det offentlig i övrigt? Jo, där avsätts 6-8 %. Dessvärre nämner inte Wikström alls denna bisarra, sorgliga och katastrofala (under)finansiering av IT, en finansiering som är nödvändig för det av alla – inklusive nämnda statsrådet – hett efterlängtade genombrottet för e-hälsa.

Det finns också andra orsaker till trögheten. IT är till sin natur inte alldeles lämpligt att släppa fritt utan styrning. Idag finns SKL, som dock är helt beroende av att landsting och kommuner ger dem möjlighet och uppdrag att driva frågor. Det förtroendet saknas idag. Ledarskap är fundamentalt och nödvändigt för att åstadkomma förändring och verksamhetsutveckling, men saknas. Inte heller detta perspektiv tar statsrådet upp, beklagligtvis. Utan säger tvärsom, ”det finns stora utmaningar inom vården, men de skall vi klara genom mer samarbete.” Tillåt mig en reflektion: vad har historien lärt oss om landstingens och kommunernas vilja till samarbete? Jo, visst går det att hitta bra exempel. Men när det kommer till kritan, så saknas mycket. Inte minst en vilja att lära av (var)andra. Eller vad är annars orsaken till att telemedicin är stort i Västerbotten, utan att ge några spridningseffekter i resten av landet?

Jag hittar också ett oroväckande citat i intervjun: ”När landstingen finansierar och ska organisera vården måste de också ha beslutanderätten”, sagt om avsikten att ta bort det tvingande vårdvalet. Om detta är symptomatiskt för Gabriel Wikströms tänkande, så undrar jag: Ska varje landsting själv besluta om sitt IT-stöd? Hur mycket kommer samarbetet då att påverka verksamheten? Och kommer det problem som Wikström nämner att lösas: ”Nu har vi system som inte pratar med varandra på en marknad med kanske 10 000 aktörer inom sjukvården. Alla bygger upp sitt eget …”? Jo … men landstingen ska ju ha beslutanderätten, säger statsrådet ju …?