Var finns den trånga sektorn?

En framgångsrik svensk IT-bransch gör stor skillnad för Sverige: det ger förutsättningar för ett konkurrenskraftigt samhälle, det ger sysselsättning, det ger oss renommé internationellt. Vi har också på många sätt varit framgångsrika – både genom egna, expansiva företag som Ericsson, Spotify och flera andra, och som bas för innovativa startup-företag som blivit attraktiva uppköpsobjekt.

Men för att vara ett framgångsrikt företag, oavsett bransch, måste man ha en marknad att verka på. Näringslivet är kompetenta och drivande köpare av IT, vilket ger en krävande marknad.

Många IT-företag ser att det dessutom finns stora behov av IT-tjänster i den offentliga sektorn. Vård och omsorg behöver bli bättre på att använda sig av IT-tjänster, eller så kallad välfärdsteknologi. Skolans pedagogik behöver förnyas så att IT kan användas som en resurs och ett medel för en bättre skola och utbildning. Båda dessa är exempel på sektorer där det borde gå att nå framgång för flera IT-företag med innovativa idéer och produkter – det vill säga ytterligare en marknad att verka på, och behov att täcka.

Därför är det märkligt – och sorgligt – att höra både stora och små IT-företag konstatera att det trots att det finns både ett intresse och en acceptans för innovation hos kunder i offentlig sektor, ändå generellt sätt går otroligt långsamt att implementera IT- och välfärdsteknologitjänster i större skala.

Två exempel:

  • Svensk dataspelsindustri är oerhört framgångsrik. Många människor, inte minst unga, kanske med någon form av funktionshinder, skulle kunna ha stor glädje och nytta av att inhämta lärdomar med hjälp av en pedagogik som bygger på speltänkandet. Flera företag i dataspelsbranschen ser de möjligheterna. Att realisera dem kräver att undervisningen måste förnyas, och att nya former för pedagogik måste få testas. Till det är dock marknaden, tvingas de intresserade företagen konstatera, oerhört trög och skeptisk.
  • Dagens sätt att sprida och tillgängliggöra resultat från exempelvis cancerforskning innebär att det tar flera år innan de nått ut till och kan användas av den praktiserande läkaren.  Denne har inte heller några realistiska möjligheter att hänga med i och ta till sig hela det enorma utbud av intressanta forskningsresultat med relevans för olika vårdformer som finns tillgängliga.

Detta samtidigt som resultaten finns tillgängliga på nätet, och därigenom hos några patienter som själva delar med sig av sin kunskap på platser som exempelvis acor.org. Hur tas detta tillvara på ett systematiskt sätt? Var bedrivs det organisatoriska arbetet med att utveckla nya vårdprocesser där patienternas egna erfarenheter och kunskaper tillvaratas? Inga torde vara lika motiverade att söka och delge information som de direkt drabbade. Här finns stora möjligheter för innovativa IT-företag att komma in. Men om inte verksamheten är beredd, inte har tid och resurser att verksamhetsutveckla, så uppstår inte den marknaden – och behovet kvarstår.

Generellt sett har vården varit duktig på att ta till sig ny teknik som gör att dagens arbete går snabbare, vilket exempelvis har inneburit att antalet vårdplatser har kunnat minskas. Men kanske har man nu nått vägs ände på detta spår? Är det inte dags att söka nya former för det arbetet?

Sverige lägger stora pengar på forskning och utveckling (FoU), vilket är alldeles utmärkt. Vinnova är en stor och viktig aktör för att få fram och stötta innovationer. Men måste vi inte dessutom bli mer observanta på att satsa medel också på implementeringsfasen?

Det är hög tid att Sverige systematiskt och tydligt satsar pengar och resurser på att förstå vilka hindren för att ny teknik anammas är, och på hur dessa hinder kan elimineras – oavsett om de handlar om juridik, kultur och ledarskap, resurser, kompetens eller konserverande belöningssystem. Att alla goda innovationer får bättre möjligheter att faktiskt tas tillvara är brännande. Inte minst i den offentliga sektorn; så viktig för välfärd och utbildning!