Mer IT i vård och omsorg!

· · · · ·
Av Mikael von Otter, 02 Jul 2014

Det har varit några intressanta dagar i Almedalen, om man har snöat in på frågan om hur man får vården och omsorgen att bli mer IT-användande.

Inte för att man inte använder IT. Men man har uppenbara problem att se det som ett verktyg för verksamhetsutveckling. Jag började inom IT-världen 1969, på SLLs dåvarande ”ADB-avdelning”, där det gjordes för den tiden enorma satsningar på IT-stöd i sjukvården, så jag blir litet sorgsen när jag hör viktiga beslutsfattare 2014 tala, som nyväckta missionärer, om att ”vi kan inte bortse från IT i vården”.

Men allt oftare hör jag också att man talar om att IT är ett verktyg för verksamhetsutveckling, och då har man ju kommit en bit på väg.

Dock förefaller vården, och än mer omsorgen, har frustrerande svårt att faktiskt verksamhetsutveckla sig. Det vittnar alla lyckosamt genomförda projekt, numera begravda på projektkyrkogården, om.

IT&Telekomföretagen hade i måndags, 30 juni, en debatt kring ”Morgondagens vård och omsorg – kommer IT att användas?”. Den tog utgångspunkt i en pågående förstudie (slutrapporten kommer under sommaren, sammanfattningen finns att läsa  här) för ett större projekt tillsammans med SKL kring spridning och ökad användning av välfärdsteknologi. Det sades flera kloka saker:

  • Mediankommunen har färre än 16000 invånare. De har varken resurser eller kompetens att driva dessa frågor själva. Det måste komma arbetssätt där kommuner samarbetar; SKL har en otroligt viktig roll här. Det ger också förutsättningar för att produktifiera tjänster och produkter från IT-leverantörerna, vilket förbilligar för alla parter.
  • Det finns 290 kommunala viljor (minst), 21 landstings- och regionviljor. Alldeles för ofta anser man sig ha orsak att ställa speciella krav på lösningar, vilket fördyrar och fördröjer, och motverkar att man lär sig av varandra och andras verksamhetsutveckling. Men, som en deltagare sa i debatten: Varför är det så, alla vårdtagare har samma behov – är det inte organisationerna som ”anser” sig ha skillnader; inte brukarna?
  • Vården, denna informationstäta verksamhet, satsar 2,5 % av omsättningen på IT; bank och finans – också informationstät, komplex och höga krav på säkerhet – satsar 10-30 %. Men det är egentligen små pengar vi talar om; vården omsätter 250 miljarder årligen i Sverige. Ytterligare några miljarder till verksamhetsutveckling är ändå bara någon procent.
  • Men, samtidigt som man åtminstone i landstingsdelen har börjat att samarbeta (inom Inera) så, när det kommer till att delta i finansieringen, så är det betydligt trögare att vilja samverka.
  • Ett hinder är avsaknaden av kompetens och kompetensutveckling för personal i takt med mer välfärdsteknologi. Det saknas utbildning på alla nivåer – i grundutbildningen, i fortbildningen. Man måste förstå behovet av att ge personalen rimliga förutsättningar.
  • I bankvärlden så tar man bort gamla arbetssätt, men inom vård och omsorg ”så har vi fortfarande receptblocken kvar som ett alternativ, och en och annan läkare förväntar sig få sina mejl utskrivna på papper”.
  • Samverkan mellan leverantör, utförare och beställare har möjligheter att förbättras …
  • Dagens vård- och omsorgstagare är alltmer digitalt kunniga. Vården kommer att ifrågasättas rejält, om man inte, så som är fallet med resor, bankärenden, handel, också öppnar för att använda tekniken mer.

Själv kan jag ju undra t ex:

  • Vi kan checka in på flyg, köpa SL-biljetter och boka teaterplatser med IT – varför skall jag köa och betala manuellt på vårdcentralen? Vad kostar det i personal och tveksam administration? Man kan, om det är tvunget, lägga ut ”kontakta personal” om det är något speciellt som skall hanteras.
  • Varför skall jag ringa, lämna telefonnummer, och senare bli uppringd på tider som kanske inte fungerar för mig, när jag skall besöka läkare? Jag kan boka det mesta annat på nätet, varför inte läkartid om de är okomplicerade frågor?
  • Varför kan inte hemtjänsten använda plattor för att dokumentera mellan två besök? Jo, det förekommer, men inte som en självklarhet.
  • När skall man förstå att man måste se till att information lämnas bara en gång? Lagarna gör idag att man måste rapportera till både landstingets journalsystem och den kommunala omsorgen i många fall, med risk för fel, glömska eller andra felaktigheter.

Det finns många fler exempel.

Så frågan är:

När blir IT en självklarhet – inte som teknik utan som verksamhetsstöd – i vård och omsorg?