juridiska-kurser

En dator är inte en TV, men en iPhone är en kopiator!

Äntligen solsken! Högsta Förvaltningsdomstolen låter meddela att Radiotjänst inte får ta ut TV-avgift på datorer. Vet inte om det var väntat, men sannerligen ett korrekt domslut. ”Om en betungande förpliktelse av detta slag ska införas bör det fordra tydligt stöd i lag. Ett sådant tydligt lagstöd saknas.”, motiverar domstolen. Tydligt stöd i lag, den formuleringen tål att läggas på minnet.

Ösregn! Södertörns Tingsrätt meddelar samma dag, i målet mellan TeliaSonera och Copyswede, att iPhone-telefoner är ”särskilt ägnade” åt privatkopiering. Tingsrätten har läst en massa förarbeten, EU-domar och tagit del av Copyswedes partiska marknadsundersökningar. Utifrån dessa har de kommit fram till att lagbegreppet ”särskilt ägnad” i realiteten ska tolkas som ”möjligen ”…

Vilket också var den tolkning som trenne justitieråd för nått år sen gjorde i en skiljdedom mellan UMA och Copyswede angående kassettbandsskatt på USB-minnen och externa hårddiskar. Konsekvensen av den domen var att den lokala försäljningen av hårddiskar störtdök (konsumenterna började köpa ej avgiftsbelagda diskar utomlands istället) och pressade återförsäljare fick än mindre marginaler på en redan hårt konkurrensutsatt marknad.

Att lägga kassettbandsskatt (alltså en avgift för möjligheten att du i teorin kan göra en egen exemplarkopia av en musik- eller filmfil med hjälp av en viss produkt) på multipurpose-produkter som smartphones, laptops, surfplattor och universalmediaprodukter inser varje normalt samtidsuppdaterad mediekonsument är ett daterat sätt att ta betalt för kultur på. Alla mediekonsumtionstrender, inte minst inom film och musik (vars rättighetshavare Copyswede företräder), pekar att vi i all väsentlighet snart har övergett konsumtion genom köp och mångfaldigande av kopior till förmån för olika former av tjänsterbjudanden (där man ej äger rätt att kopiera, eller där rättighetshavaren genom avtal redan getts ersättning för detta).

Tyvärr har svensk domstol ett tämligen sorgligt track record i upphovsrättsliga mål av detta slag. De har förtvivlat svårt att motivera domslut på ett sätt som ger uttryck för att de alls förstår såväl teknik som hur kultur faktiskt sprids och konsumeras idag. Särskilt olyckligt är det att domstolarna förordar avgifter på produkter som i hög grad används för att konsumera (redan betald) musik och film. Det gör modern mediekonsumtion dyrare (rättighetshavare får betalt två gånger för samma konsumtion), för att ge ersättning till rättighetshavare för något som konsumenterna i all väsentlighet längre inte sysslar med.

Sällan har det varit så uppenbart att vi behöver en upphovsrättslig reform.

Särskilt vi som ser oss som vänner av en funktionell upphovsrätt ser med oro på hur Sverige halkar efter allt längre jämfört mer progressiva länder som exempelvis Storbritannien eller USA. Där görs en tydlig koppling mellan tillväxt och upphovsrätt. När nämndes de orden senast tillsammans i den svenska debatten?

Som plåster på såren så finns det unga politiker uppenbarligen förstår mediemarknaden bättre än våra domstolar. Och det oavsett partifärg. Så kanske finns det en strimma ljus bland molnen på upphovsrättshimmeln.