Är 1 % mycket?

· · · ·
Av Mikael von Otter, 29 Maj 2013

Andelen av BNP som går till vården ligger i Sverige ungefär på samma som genomsnittet bland OECD-länder, 9,6 % (2010). USA har 17,6 %, Nederländerna 12,0 %. År 2010 lade vi 3758 $ per capita, 500 $ mer än genomsnittet i OECD. Det motsvarar mycket grovt 25000 SEK (dollarkursen fluktuerar, så exakt siffra kan inte anges).

Kan kostnaden minska?

Det är nog inte realistiskt. Det finns hela tiden icke tillgodosedda behov. Löneläget för många i vården behöver förbättras, andelen åldringar ökar, den medicinska och medicintekniska utvecklingen gör att allt fler sjukdomar kan åtgärdas (fast också behandlas snabbare).

Men det är inte heller realistiskt att den skall tillåtas öka i väsentlig omfattning. Vi måste finna sätt att minska vårdbehovet. Det kan ju också i bästa fall innebära förbättrad livskvalitet för många, som ”fångas” innan en åkomma hunnit bli riktigt dyr, kanske kronisk.

Det är en viktig komponent i vad välfärdsteknologi kan medföra. Satsningar på att behandla KOL-patienter och andra kroniker så att de inte behöver uppsöka sjukhus finns som exempel i Danmark och i Sverige.

Det finns mycket mer att göra för att förebygga behov av dyrbar vård. Anna-Karin Hatt skriver om hur IT kan medverka till att med en sensor finna och övervaka personer i riskgruppen för stroke. Risken att drabbas minskar med 67 %. Varje år drabbas 30 000 personer av stroke, varje strokepatient kostar 600 000 kronor; totalt är kostnaderna för stroke nästan 15 miljarder kronor årligen.

Jag vet inte vad denna sensor kostar. Men jag har svårt att tro att den kostar fem- eller sexsiffriga belopp. Det skulle innebära att det bör vara samhällsekonomiskt lönsamt att ”gödsla” med denna teknik.

Men, av någon orsak, så är det så trögt att få till stånd någon bredare användning av välfärdsteknologi. Telemedicin används i övre Norrland, i övriga landet ganska sporadiskt. Sensorer som nämnts är inte någon stor produkt. Det finns mängder av exempel, men vårdapparaten är trögförändrad.

Regeringen satsar 150 MSEK på eHälsa i kommunerna för att få fram fler e-tjänster under 2013, skriver Anna-Karin Hatt. Pengarna skall också räcka till bättre informationstjänster för patienter, personal och anhöriga.

Visst finns det en hel del andra pengar också, från landsting med flera. Men ändå: satsningen motsvarar 1 % av samhällets kostnader för stroke.

Blir vi imponerade?

Skulle inte en mer kraftfull satsning – inte bara pengar, utan också pådrivande för att verkligen få förändring till stånd i vård och omsorg, få fart på införandet av IT-stöd i vård och omsorg – kunna öka sannolikheten för att vi undviker en ökning till amerikanska, eller för den delen holländska, nivåer av vårdens andel av BNP?