Digital delaktighet – en utmaning!

· · · ·
Av Mikael von Otter, 22 Apr 2013

Digidel, kampanjen som arbetar för att få 500 000 fler vuxna att bli digitalt delaktiga, är en av de roligaste upplevelserna jag har haft privilegiet att medverka i. Kampanjen finansieras till största del av Stiftelsen för Internetinfrastruktur, bibliotek och folkbildningen, men också mängder av andra engagerar sig.

Det har ju också givit resultat. Senaste noteringen är drygt 300 000 färre nu är utanför det digitala samhället, något som är viktigt för vårt framtida samhälle där alltmer förutsätter tillgång till Internet. Själva kampanjen har i skrivande stund nått 217 811 personer med insatser av olika slag på drygt två år. Hur har det gått till?

Kampanjen är intressant som fenomen. Idag har man 402 partners, allt från bibliotek via olika företag till frivilliga och kommuner. Dessa har gjort 1038 olika insatser för att nå ut med kunskap. Den enorma entusiasm man kan se imponerar, och kreativiteten flödar. Alla delar i samhället berörs, från barn till äldre, invandrade m fl.

Idag har jag haft förmånen att få vara med i ett första jurymöte i ”Utmaningen”. Inte mindre än 71 olika initiativ anmäldes. Dessa 71  blir nu 12, som presenteras på Offentliga rummet i slutet av maj. Sedan blir det omröstning, där alla kommer att kunna rösta på nätet, innan de sex bästa utses. De presenteras sedan på Internetdagarna i november, och får ta emot priset: 10 000 kronor samt en resa för två till Bryssel. Medarrangörer är bl.a. EU-kommissionen, SKL och Folkbildningen.

Det är fascinerande att ta del av alla bidragen. Det finns en kreativitet i hur man skall nå sitt mål – att få fler att lära sig Internet och tjänsterna där – som är härlig, och det finns också fantastiska exempel, allt från den äldre mannen som via nätet finner en gammal kärlek i utlandet, till 100-åringen som vill lära sig att skicka bilder via nätet. Från utlandsfödda ungdomar som bildar en förening för att kunna fortsätta med uppgiften att nå den äldre generationen, till den äldre damen som pratar i mobiltelefonen: ”-Nej Gustav, jag kommer inte hem till lunch. Du får laga maten själv.Här är så intressant och roligt så jag stannar här hela dagen.” Från att se vuxna människor, från olika kulturer, växa genom att de får tillgång till den nya tekniken, till att över 80 hemlösa lärt sig datorer och internet i ett projekt. Från kvinnan från Jordanien som lärde sig att chatta med sina barn som var kvar i hemlandet (vilket hon kommenterade med glädje ”: Vad världen blev liten”), till oroliga äldre som är ängsliga: ”tänk om jag hinner dö innan jag får gå kursen. Jag är ju så gammal.”

Nu har kampanjen pågått i drygt två år, och avslutas vid kommande årsskifte. Men det kommer att fortsätta att finnas stora behov. Alla som kommer från utlandet, alla långtidsarbetslösa, alla med sociala problem. Hittills har det fungerat genom ett imponerande engagemang i projekt och kansli. Det finns dock en part som hittills suttit på läktaren och klappat händerna; staten. Detta måste ända vara en viktig fråga för IT-ministern. Alla som engagerat sig har gjort det för man tycker det är viktigt, men om det inte blir något mer än glada tillrop och tack från departementet så finns det risk för att det blir tappade sugar.

Det är, Anna-Karin Hatt med kolleger i regeringen (inte minst finansdepartementet), oerhört viktigt att ni tar en större aktiv del för att minska segregation, för att minska utanförskap, genom satsningar på digital delaktighet. Alla frivilliga vill fortsätta, men får man inget stöd till lokaler (för fattiga studieförbund), för kursmaterial (för stöd åt invandrade), och med direkta åtgärder inom migrations- och arbetsmarknadsområdena, så tappar vi en chans att verkligen ge dessa utsatta grupper att bli mer inkluderade i det digitala Sverige.