En ödesfråga i vård och omsorg

· · · ·
Av Mikael von Otter, 16 Apr 2013

Vitalis talade Daniel Forslund, Vinnova, idag. Han konstaterade att bättre fungerande införandeprocesser av innovationer och nya arbetssätt i vård och omsorg är en ödesfråga. Det saknas metodstöd för komplexa förändringsprocesser.

I detta kan man instämma. På Västerbottens Landstings presentation av telemedicin på samma mässa talades bl.a. om att få projekten bli en del av det ordinarie arbetssättet, i stället för att bli en gravsten på projektkyrkogården.

Att förändra arbetssätt är inte lätt. Vi har inte heller samma vana som danskarna att peka med hela handen. I vård och omsorg kan det kanske vara svårare än i många andra samhällssektorer – det påverkar ju människor som anser sig – rätt eller orätt – vara i behov av att träffa läkare eller sköterska.

Men samtidigt så visar all erfarenhet från Västerbotten att det är framgångsrikt, uppskattat och sprider specialistkompetens. Patienten, kanske även anhörig, slipper resor, men får en adekvat vård, t.o.m. kanske av en specialist som patienten aldrig skulle ha fått träffa annars. Vi kan också räkna med att det blir nödvändigt – antal kroniker ökar, men specialistkompetens och sjukhusplatser kommer inte att öka i samma omfattning, om alls.

Varför är det så svårt? I seminariet pekades på flera skäl: erfarenheter om telemedicin saknas vilket kan avskräcka, det krävs att man ser över organisation, det kräver ett chefsengagemang, det saknas till viss del standarder, det krävs en support, och medarbetarna får nya roller.

Men viktigast av allt: de ekonomiska incitamenten saknas. Och det förefaller vara genomgående i vården: man har inte anpassat incitamenten till att stimulera användning av modern teknik.

När specialister på Karolinska stöder läkare på Gotland vid en operation så får de ingen ersättning fast det tar dyrbar läkartid som skulle ha kunnat användas för operationer. Läkare på vårdcentraler svarar inte på mejl från patienten: ”vi får ingen ersättning för det”. Patienttiden värderas till noll, dvs restid på några timmar för patient och ev anhörig anses inte vara värd något.

Det finns sådana möjligheter! I Västerbotten har man ett 20-tal tillämpningar för telemedicin: allt från videokonferenser för samordnad vårdplanering till operationskonsultation; från robot som tar EKG och ultraljud på hjärtat som sänds via video till specialisten 30 mil därifrån, till telemedicinsk tillämpning för bakteriologi som gör att svaren kommer nästa dag, inte som förr efter 30 dagar i värsta fall.

Västerbotten är stort och glesbygd. Men har någon räknat på vad telemedicin i Stockholm, tättbefolkat med allt mer specialiserad vård på olika sjukhus, skulle kunna ge för patient och vårdapparat?