Är kyrkan den sista reträtten för digital odelaktighet?

Bild föreställande ensam nöt framför grupp av nötter

Idag står 1 200 000 svenskar utanför det digitala samhället. Det är ca 13 procent av befolkningen som inte tar del av de allt mer självklara samhällstjänster för att kunna sköta sina bankärenden, ha kontakt med vård och omsorg eller söka jobb.

Alltfler yrken kräver dessutom digitala kompetenser. Digidel frågade nyligen ett 20-tal rekryterare om kravet på digitala färdigheter för anställningsbarhet. Endast Svenska Kyrkan saknade sådana krav. 

Mängden arbeten som inte kräver någon form av datorvana är idag på tillbakagång. Så var ska de som inte har någon ta vägen? Vad ska de arbeta med?

Nu är det här inget nytt. Utmaningen i att alla medborgare ska ges redskap för att ta del av det digitala samhället är väl känd.

Med tanke på omfattningen (1,2 miljon svenskar) och en allt starkare trend (frånvaro av digitala kompetenser driver utanförskap) är detta självklart en högprioriterad fråga för politiskt ansvariga inom arbetsmarknadspolitik, social omsorg, utbildning, integration och demokratifrågor. Borg, Engström, Attefall, Björklund, Ullenhag, Billström, Ohlsson och Hatt har förstås insett att samhället utvecklas i en aldrig så snabb takt där svensk konkurrenskraft och medborgarnas möjligheter att delta i samhällslivet är avhängigt de digitala redskap som redan är en fullständig självklarhet för möjligheten att få ett jobb, delta i en utbildning, följa med i nyheterna och i största allmänhet vara en del den samhällsutveckling som sker runt omkring oss.

För visst finns det en i regeringen bred förankrad strategi, en politisk vision som tar fasta på detta utanförskap och som har tillsatt resurser därefter.

Eller?

Det finns förstås en strategi, i form av regeringens digitala agenda, som ska realiseras av den av regeringen tillsatta Digitaliseringskommissionen.

Det är bra. Men vad som saknas är allokerade statliga medel för att driva frågan om digital delaktighet. Den är av nationellt intresse. Den berör ett stort antal politikområden. Och den kräver samordning.

Kampanjen Digidel, som syftar till att lyfta individer ur digitalt utanförskap och vars insatser är berömvärda, samordnas och finansieras idag till stor del av Internetstiftelsen .SE samt med frivilliginsatser från civilsamhället.

Att staten tar ett aktivt ansvar genom att skjuta till medel skulle, om inte annat, ha ett viktigt symbolvärde. Det skulle skicka en signal till alla de ideella organisationer och individer som brinner för dessa frågor om att fagra stadsrådstal om det digitala Sveriges förträfflighet och betydelse också betyder något när statsbudgeten diskuteras.