Bredbandsstrategin och Byanät

· · ·
Av Mikael von Otter, 05 Feb 2013

På Skanovas konferens ”Fiber för fler” var det ett mycket intressant föredrag av Hans Nilsson, som leder etableringen på södraste Gotland. Det är ett byanät, som Storsudrets fiber AB bygger. Min reaktion, sammanfattningsvis: har vi – regering, myndigheter, bransch –  riktigt förstått vad det innebär för ett byanät att ta på sig ansvaret för fiber i byn? Jag vet att det anses finnas cirka 800 byanät i drift eller under konstruktion. Jag vet att regeringen sätter stort hopp till att detta skall bli en riktig folkrörelse. Jag kan uppleva att det inte alltid är populärt om man ifrågasätter byanäten.

‘Men ändå: Jag undrar…. Tre reaktioner kan vara värda att utveckla.

Min första reaktion är komplexitet; min andra är förundran; min tredje är tveksamhet.

Föredraget presenterades med att ”nu får vi ett underifrånperspektiv”. Och det fick vi. Vi fick höra om vad ett byanätprojekt  egentligen har att ta ansvar för, att komma ihåg, att ha kompetens för, att följa upp, att kalkylera, att förhandla, att marknadsföra, att prata med myndigheter om, etc etc. Förstår egentligen alla glada politiker och tjänstemän i offentliga sektorn vad det är de förväntar sig?

De förväntar sig alltså allt från att det kollas att länsantikvarien inte har invändningar när man skall pilla på gamla stenmurar till att tvinga fram ett svar från Skatteverket på vad som gäller avseende moms (och svaret, visade det sig, var dessutom felaktigt, vilket hade kunnat leda till stora konsekvenser). Att kunna hur man skriver tydliga och bindande avtal med entreprenörer, som man samtidigt är kompis med (och därigenom får ett lägre pris). Att kalkylera, så att det blir en acceptabel prisnivå (vilket innebar att man fick göra tre olika upplägg innan man hittade en modell som kunde ge tillräcklig anslutning). Att förhandla med jättestora företag typ TeliaSonera och deras kolleger. Att prata med kommunen, som har satt upp regler där man kräver att byanätet skall äga och drifta nätet självt (vilket inte man har kompetens för, och som torde leda till långsiktigt undermålig kvalitet). Att marknadsföra, tjata, besöka, (”fika” ; 15 % av de som gick med kom efter långvarig personlig bearbetning som inkluderade många koppar kaffe). Att skriva markavtal, att komma överens med (i detta fall) Skanova om samutnyttjande av kanalisation, att fixa en hemsida och en databas där alla uppgifter om kunder noterades, att skicka ut 8000 brev, att köra bil 3500 mil; att …, att …

Jag fick insikt i hur otroligt komplext det kan vara att bygga ett byanät!

Jag förundrades också över det engagemang som bygden mobiliserade. Hur alla hushåll som gick med (och det var i det tredje upplägget uppemot 80 %) lovade gratis arbete och gratis mark. Och, i detta fall, den tur man hade att ha så kompetenta krafter i ledningen. Hans Nilsson  är entreprenör och har startat flera IT-företag, och har därför erfarenheter som är otroligt värdefulla.

Men, avslutningsvis, jag greps också av tveksamhet – kanske t.o.m. skepsis? – avseende rimligheten i att stora delar av Sverige skall fibreras av byalag; byalag som måste förstå vad som förväntas av dem, som har kompetens, som har uthållighet, som har vana vid att göra kalkyler, som inser att vad skatteverket säger inte är sanning, att det är straffbart om man pillar på gamla saker utan tillstånd, …

Det kan finnas skäl att återkomma till frågan om hur långt man kan bygga en strategi på att det skall vara frivilliga krafter som skall stå för arbetet och kompetensen och, till ganska stor del, finansieringen. Håller den i längden? Blir det kvalitet? Vem ansvarar för eventuella brister? Kan det bli en del av samhällets digitala infrastruktur, om man ser fiber i Sverige som en sammanhållen infrastruktur? Kommer engagemang och kraft att finnas överallt?

Är det rimligt att bygga en bredbandsstrategi på detta? Det borde någon utreda, nu.