Telemedicin i Sverige och Danmark

· · ·
Av Mikael von Otter, 17 Aug 2012

I ett land med stora avstånd, stora glesbygder och en åldrande befolkning så ställs det stora krav på vård och omsorg. För individen kan det innebära mycket tidförbrukning och långa resor, inte alltid så bekväma för en sliten kropp; för samhället innebär det kostnader med transporter etc. Men så har det organiserats på flertalet ställen i Sverige. Att med telemedicin låta patienten vara kvar i hemmet, eller på närmaste vårdcentral, är inte ett alternativ utom på några ställen, trots att alla skulle vinna på det. En orsak är att det ekonomiska system som betalar vården för utförda prestationer är helt byggt på att individen kommer till doktorn fysiskt. Läkartid framför en bildskärm, med en patient eller kollega på andra sidan, ger ingen ersättning!

I Almedalen arrangerade Västerbottens landsting ett intressant seminarium, där man bl.a. i ”direktsändning” visade hur telemedicin, dvs användning av bredband för att koppla ihop två parter (i detta fall vårdcentralen i Tärnaby med Umeå universitetssjukhus), kan förbilliga, snabbare ge adekvat vård och öka chanserna till snabbt tillfrisknande – i de mest dramatiska fallen överlevnad. Man berättade också hur man tidigare haft ett elände med att få läkare till glesbygdens vårdcentraler; nu, med speciell utbildning där telemedicin ingår, hade antalet mer än tredubblats. Man visade hur man med utbildning till helikopterbolag och andra som kan vistas i den extrema glesbygden (fjällvärlden) och telemedicin kan ge första hjälpen på plats. Det kan du läsa mer om här.

Norrbotten är också ”framåt” på detta område, både avseende vård och omsorg. Men, som en läkare i Västerbotten sa på förfrågan: ”där det verkligen skulle kunna ge ekonomiska effekter, t ex i mellansverige, finns ingen förståelse för potentialen.” Också i andra sammanhang har jag fått svaret att det i glesbygder söder om Östersund (och ner till Smygehuk) inte används för att förbättra och förbilliga vården och omsorgen.

Varför är det så? I Danmark förefaller man ha helt andra insikter och ambitioner. I en nyutkommen skrift ”Telemedicin – en nögle til fremtidens sundhetsydelser” ställer sig danska regeringen bakom en handlingsplan, där telemedicin i olika former skall användas i större omfattning. En påse med 80 milj DKK skickas också med, och därutöver är kommuner och regioner med och driver på. (Det kan också noteras att man har större ambitioner, en avsikt att driva en digitaliseringsreform: ”Resultaterne af planen vil indgå i arbejdet med en kommende digitaliseringsreform af velfærdsområderne.”)

I det danska programmet tas områden såsom vård och stöd till KOLsjuka, telepsykiatri, nationell spridning av teletjänst för att hantera komplicerade och svårläkta sår m m upp. Det intressanta, tycker jag, är att det sprids, drivs och stöds på nationell nivå. Det skulle ge förutsättningar, överfört till svenska förhållanden, att telemedi¨cin inte blev förbehållet de två nordligaste regionerna, utan faktiskt kunde komma alla Sveriges invånare till del.

Vinnova har flera projekt där det prövats; det finns öar, det finns entusiaster.  Men när får vi en genomtänkt, nationell plan? Skall det vara så svårt??